Johans BlandBand

Jag vet inte varför, men på sistone upptäcker jag allt mer franskspråkiga band som jag faller pladask för. Ett av dem är definitivt det Belgiska bandet Viva La Fete. Deras senaste alster heter Jour de chance och är fylld av 80-tals doftande new wavelåtar. De har använt sig av mycket gitarrer på denna skiva så det är nästan felaktigt att placera den i synthyllan. Det här har mer gemensamt med Blondie än med Kraftwerk. Hur som helst så är det skitbra.

Låtarna är hittiga med en antydan av kitch. Sångerskan Els Pynoo har en av de där rösterna jag bara faller pladask för; söt men proppad med sexig attityd. Skivan har egentligen inga dåliga låtar förutom den sista låten Love me, please love me. Fattar egentligen inte varför den kom med då det inte alls känns som den hör hemma bland det övriga materialet. Bäst är låten Stupid Femme som har en syntbas man bara inte kan låta bli att älska. Även låtarna Mais och Tele står ut lite mer än de andra.

Den här skivan har varit ute i handeln i över ett år nu, men det är först nu jag fått tummen ur och köpt den. Cryo är en tung snubbe från Malmö som heter Martin Rudefeldt. Han gör mörk, stämningsfull elektronisk musik med tunga basgångar, puttrande rytmer och maskinella röster. Framförallt gillar jag det kalla och mörka soundet. Låtarna är som soundtracket till en dystopisk sf-rulle. Jag blir inte förvänad när jag lägger märke till en sampling från filmen Bladerunner. Den är mycket passande.

Favoritlåtarna är Does it hurt och One. Dessa skulle vara jättekul att få dansremixer på, för de skulle gå att anpassa alldeles utmärkt till dansgolvet. Även låten Want it är en höjdare. Så känner du för en teknologisk skiva med mörk stämning är Cryo värt att kolla in.

Det har varit mycket synt på sistone så jag behövde bryta av med något helt annat. Country Fairs är en lysande låt från Plasmatics album Coup D'Etat från 1982. Vacker, lugn vers som bryts av med en tuggande och skrikande refräng. Den här låten skulle hamna högt på min lista över favoritlåtar. RIP Wendy.

Fick i dagarna reda på att Gbg föräras med en ny syntklubb. Denna har fått namnet Club Target och kommer att husera på Henriksberg. Den 9:e November är det premiär och inga mindre än Mr Jones Machine kommer att stå på scenen.

Det känns som den svenska syntscenen mår ganska bra nu och Lip Service är ytterligare ett bevis på detta. Lip Service huserar i Stockholm och har varit aktiva sedan 2006. Copy Kill Original är deras debutskiva. Bandet består av det gifta paret Andreas och Louise Jismark. Jag tycker de har lyckats hitta ett eget sound som skiljer sig från de festa andra svenska band i samma genre. Ljudmässigt hör man dock influenser från Front 242 och andra tyska bodyband. Lip Service är dock inget bodyband utan blandar bodybasar med pop och electroclash samt en massa andra influenser.

Tyvärr håller inte låtmaterialet hela skivan igenom. Här finns bra spår som Velvet machine och Flies, men också svagare spår som Crash and burn och Ivy. Däremellan finns spår som är ok utan att sticka ut. Det personliga favoritspåret är Unite med en skön oktavbas i refrängen. Jag blir även förtjust i den studsiga Track the fourteen lights även om den har ett par störande partier.

Förra veckan var jag på bio och såg filmen Black Sheep från ett gäng knäppskallar i Nya Zeeland. Regissören är en snubbe vid namn Jonathan King som även skivit manuset. Det känns som han går i Peter Jacksons fotspår och filmen påminner till stilen mycket om nämnde Jacksons tidigare rullar Bad Taste och kanske framförallt Braindead. Filmen är en underbar blandning av sjuk humor i Monty Pythonstil och massor av gore. Dessutom finns det massor av referenser till tidigare monsterfilmer som alla filmnördar kan njuta av.

Handlingen är inte mycket att orda om. Genetiska experiment på får går ohyggligt fel och fåren förvandlas till blodtörstiga monster. Som monsterfilm allt annat än orginell, men valet av monster gör hela filmen. En av mina favoritscener är när en mintsås får samma effekt som vigvatten brukar ha på vampyrer.

Filmen är för er som gillar kombinationen skräck och crazyhumor och som tål att se en massa blod och tarmar. Ni andra gör bäst i att hålla er undan.

Fick nyligen fram denna gamla LP ur den gula drickbacken. En lika irriterande som fascinerande skiva. När den kom ut 1986 var jag helt fascinerad av alla samplingar och ljudeffekter. Idag uppskattar jag nog mer blandningen av electro och rockabilly.

Faktiskt så tycker jag nog den här skivan har växt med åren. Uppskattar den nog mer nu än jag gjorde då. Sedan är det ju skoj med de töntiga reklaminslagen som sattes in mellan låtarna. Undrar hur mycket de tjänade på dem?

En annan rolig detalj är att legenden Giorgio Moroder hade ett finger med i låten Atari Baby.

Bästa låtarna är Love Missile F1-11, Atari Baby, 21st Century Boy och Massive Retaliation (M.A.D!!).