Johans BlandBand

Det blev verkligen trångt och svettigt under Bodytågets oldshool-afton. Fyra EBM-band från västkusten mötte en etusiastisk stockholmspublik som fyllt stället. Det var till och med ett litet gäng som tagit sig hela vägen från Tyskland för att få hoppa och dansa framför den lilla scenen på Sugar Bar.

Först ut under kvällen var Body Pleasure från Göteborg, där jag själv har äran att få vara med på ett hörn och sköta trummandet. Det var skitkul att stå på scenen och känna energin från vad som måste vara sveriges bästa konsertpublik. Vilket tryck det var, och ändå var det bara uppvärmningen till det som skulle komma.


Ekobrottsmyndigheten, ett annat göteborgsband, tog över scenen som band nummer två. Trängseln framför scenen ökade ytterligare och jag tappade snart räkningen på antalet ölglas som tappades i golvet. Det var en ansenlig mängd glaskross som sopades upp innan nästa spelning.

Band nummer tre var Kropp, och under deras spelning slog trängseln framför scenen nya rekord. Det var som ett böljande hav av svettiga kroppar och det gick inte att undvika blåmärken och andra mindre blessyrer om man valde att vara en del av havet. Jag kan inte påminna mig om att jag stött på en sådan underbar publikrespons tidigare när det varit denna typ av mindre klubbspelning.

Spark! fick äran att avsluta kvällen. Trots att publiken både var trött, sliten och väldigt alkoholpåverkad lyckades den än en gång bygga upp en underbar energi. Alla dansade, hoppade och skrålade med i texterna. När de körde låten Glassbilen var det total euofori.

Mörbultad, överfull och lycklig lämnade jag Sugar Bar. Efter en fylle-kebab ragglade jag vidare genom höstnatten till vandrarhemmet där en varm och mjuk säng väntade på mig. Vilken underbar kväll!

Det var äntligen dags att stifta bekant skap med Blackie & Co i lajvsammanhang. Har lyssnat en hel del på skivorna sedan det begav sig på 80-talet, men aldrig kommit iväg på någon av deras konserter tidigare.

Trots en ganska jobbig förkylning var humöret på topp när jag tog spårvagnen ner på stan. Men tyvärr började kvällen med en besvikelse när det inte fanns något förband som skulle spela. Något som utlovats på hemsida och på biljett. Väldigt dåligt av arrangören, och nu blev det en jävligt tråkig väntan på att bandet skulle stiga på scenen klockan 21. Trädgår'n är inte världens mysigaste ställe att döda tid på när ölen kostar 52 kronor styck och det inte finns någonstans att sitta.

21 inleder dock W.A.S.P. konserten med On your knees, som är en av mina favoritlåtar. Konserten börjar kanonbra och det ser ut som bandet ska infria alla förväntningar. Eller band föresten; egentligen är det Blackies soloshow med inhyrda musiker. Inte som på den gamla goda tiden när resten av bandet också bestod av karaktärer som bidrog till stämningen, även om herr Lawless även då styrde skutan.


Konserten böljar lite fram och tillbaka. När det är bra som i L.O.V.E. Machine, Wild Child och Hung in black är det jävligt bra. Men i vissa låtar som paradnumret I wanna be somebody och i avslutande Blind in Texas känns det slarvigt och ofokuserat.

Lite blandade känslor när jag vandrar hem genom ett snöblandat regn. Väldigt nöjd att äntligen fått se W.A.S.P. lajv, och mindre nöjd över att det inte kändes som jag sett ett band. Skitnöjd över att fått sjunga med i gamla klassiker från 80-talet, men kan inte förstå hur han kan låta bli att spela Animal (fucks like a beast).

Ikväll är det första gången jag ska se W.A.S.P. uppträda. Lite tråkigt att jag missade dem när de var heta på 80-talet och de körde med blod, sågklingor och halvnakna tjejer på scenen. Bandet som skrämde slag på de kristna och de konservativa. Siewert Öholm bedrev hetsk kampanj mot dem i programmet Svar direkt.



Men kanske är det bra att musiken får stå i fokus istället. För Blackie och pojkarna har fått ur sig en drös med bra hårdsrockslåtar under åren. Hoppas verkligen de ger publiken vad vi vill ha och inte enbart försöker göra reklam för det kommande alstret Babylon som släpptes i oktober.

Whitle line fever

Författare: Lemmy Kilmister tillsammans med Janiss Garza.

Det kommer en strid ström med biografier från dekadenta rockers. Mest känd är väl The Dirt om Motley Crue, men även Marilyn Manson, Slash och andra har nyligen släppt biografier fyllda med sex, droger och rock'n'roll.

Själv blev jag lite extra glad då jag hittade White line fever som handlar om Lemmy från hårdrocksbandet Motorhead. Han om någon förkroppsligar rock'n'roll myten (åtminstone god tvåa efter Keith Richards). Han har varit med sedan slutet av 60-talet och rockar än idag.

Boken är rolig och beskriver ett liv fyllt av amfetamin, groupies, spelningar och galna upptåg. Men tyvärr känns det inte som man kommer Lemmy in på livet. Allt är skrivet med massor av glimten i ögat och det känns aldrig som man lär känna personen bakom den distade basen. Rolig läsning som dock aldrig riktigt griper tag.

Tog en paus i somras från bloggandet i somras som blev på tok för lång. Nu har dock blogg-lusten återvänt och förhoppningsvis kommer det att betyda att diverse inlägg gällande musik, konserter m.m. återigen kommer att fylla bloggen.