Söderut - Sticky Fingers 091114
Söderut hade releaseparty på sin EP en regnig göteborgsafton i november. Men kylan och vätan på utsidan ersattes snabbt med värme och glädje när bandet ställde sig på Sticky's lilla scen.
Upptäckte bandet nyligen tack vare att dom spelade en låt med dem på Radio Virus. http://www.tuneintovirus.com/ Jag föll pladask för de analoga synthljuden, popkrokarna och de svenska texterna. Det låter eget, nytt och bekant på samma gång. Bandet är sångaren Andreas Gustafssons projekt, men live backas han upp av en keyboardist och två gitarrister.
Även om det märks lite nervositet och att publikkontakten då och då brister går det inte att ta miste på spelglädjen. Och eftersom låtarna genomgående är bra är det lite som att stå i ett godisregn av bra popmusik under konserten.
Längtar redan tills nästa gång då jag hoppas bandet fått lite mer rutin och att det finns ett gäng nya låtar att ta till sig.
Bodytåget - Sugar Bar 091107
Det blev verkligen trångt och svettigt under Bodytågets oldshool-afton. Fyra EBM-band från västkusten mötte en etusiastisk stockholmspublik som fyllt stället. Det var till och med ett litet gäng som tagit sig hela vägen från Tyskland för att få hoppa och dansa framför den lilla scenen på Sugar Bar.
Först ut under kvällen var Body Pleasure från Göteborg, där jag själv har äran att få vara med på ett hörn och sköta trummandet. Det var skitkul att stå på scenen och känna energin från vad som måste vara sveriges bästa konsertpublik. Vilket tryck det var, och ändå var det bara uppvärmningen till det som skulle komma.
Ekobrottsmyndigheten, ett annat göteborgsband, tog över scenen som band nummer två. Trängseln framför scenen ökade ytterligare och jag tappade snart räkningen på antalet ölglas som tappades i golvet. Det var en ansenlig mängd glaskross som sopades upp innan nästa spelning.
Band nummer tre var Kropp, och under deras spelning slog trängseln framför scenen nya rekord. Det var som ett böljande hav av svettiga kroppar och det gick inte att undvika blåmärken och andra mindre blessyrer om man valde att vara en del av havet. Jag kan inte påminna mig om att jag stött på en sådan underbar publikrespons tidigare när det varit denna typ av mindre klubbspelning.
Spark! fick äran att avsluta kvällen. Trots att publiken både var trött, sliten och väldigt alkoholpåverkad lyckades den än en gång bygga upp en underbar energi. Alla dansade, hoppade och skrålade med i texterna. När de körde låten Glassbilen var det total euofori.
Mörbultad, överfull och lycklig lämnade jag Sugar Bar. Efter en fylle-kebab ragglade jag vidare genom höstnatten till vandrarhemmet där en varm och mjuk säng väntade på mig. Vilken underbar kväll!
Det blir högt ångtryck på Bodytåget ikväll
Om knappt två timmar kommer jag att sitta på tåget till hufvudstaden. Destination Sugar Bar och klubben Bodytåget.
Ikväll blir det massa stomp och tokös då fyra EBM-band i den gamla skolan kommer att uppträda. Själv ska jag hjälpa till med trummandet åt Body Pleasure som även kommer att släppa EP:m Revolt i samband med spelningen.
På scenen kommer äver Ekobrottsmyndigheten, Kropp och Spark! att spela. Dessutom kommer Ronny från Container 90 att spela skivor, och det blir även release på en 7" vinyl med ovanstående band.
Vi ses på Bodytåget.
W.A.S.P. - Trädgår'n 091104
Det var äntligen dags att stifta bekant skap med Blackie & Co i lajvsammanhang. Har lyssnat en hel del på skivorna sedan det begav sig på 80-talet, men aldrig kommit iväg på någon av deras konserter tidigare.
Trots en ganska jobbig förkylning var humöret på topp när jag tog spårvagnen ner på stan. Men tyvärr började kvällen med en besvikelse när det inte fanns något förband som skulle spela. Något som utlovats på hemsida och på biljett. Väldigt dåligt av arrangören, och nu blev det en jävligt tråkig väntan på att bandet skulle stiga på scenen klockan 21. Trädgår'n är inte världens mysigaste ställe att döda tid på när ölen kostar 52 kronor styck och det inte finns någonstans att sitta.
21 inleder dock W.A.S.P. konserten med On your knees, som är en av mina favoritlåtar. Konserten börjar kanonbra och det ser ut som bandet ska infria alla förväntningar. Eller band föresten; egentligen är det Blackies soloshow med inhyrda musiker. Inte som på den gamla goda tiden när resten av bandet också bestod av karaktärer som bidrog till stämningen, även om herr Lawless även då styrde skutan.
Konserten böljar lite fram och tillbaka. När det är bra som i L.O.V.E. Machine, Wild Child och Hung in black är det jävligt bra. Men i vissa låtar som paradnumret I wanna be somebody och i avslutande Blind in Texas känns det slarvigt och ofokuserat.
Lite blandade känslor när jag vandrar hem genom ett snöblandat regn. Väldigt nöjd att äntligen fått se W.A.S.P. lajv, och mindre nöjd över att det inte kändes som jag sett ett band. Skitnöjd över att fått sjunga med i gamla klassiker från 80-talet, men kan inte förstå hur han kan låta bli att spela Animal (fucks like a beast).
Nostalgi med W.A.S.P. ikväll på Trädgår'n
Ikväll är det första gången jag ska se W.A.S.P. uppträda. Lite tråkigt att jag missade dem när de var heta på 80-talet och de körde med blod, sågklingor och halvnakna tjejer på scenen. Bandet som skrämde slag på de kristna och de konservativa. Siewert Öholm bedrev hetsk kampanj mot dem i programmet Svar direkt.
Men kanske är det bra att musiken får stå i fokus istället. För Blackie och pojkarna har fått ur sig en drös med bra hårdsrockslåtar under åren. Hoppas verkligen de ger publiken vad vi vill ha och inte enbart försöker göra reklam för det kommande alstret Babylon som släpptes i oktober.
Arvikafestivalen dag 1 - 090702
Från att ha varit en flitig festivalbesökare har det de senaste åren varit total stiltje på den fronten. Kanske för att man blivit bekväm på äldre dar och inte direkt prioriterar tältliv och andra festivalumbäranden. Dessutom har det på senare år känts som man redan sett det mesta och haft ett minskat intresse för nya festivalakter. Men när man såg laguppställningen till årets Arvikafestival var det dags igen. Fem år senare var det dags för festival-comeback.
Dag ett inleddes med Adiam Dymott som kändes som en mjukstart trots att det skulle vara rock. Lite valpigt, men inte helt oangenämnt.
The Sounds spelade i stekande sol och gjorde sitt bästa. Har alltid varit lite hemligt småkär i Maja Ivarsson och njöt i fulla drag av hennes poserande från scenen. Dock infann sig inte festivalmagin riktigt i den gassande solen och värmen. Rätt band, fel tid.
Min kompis hade tipsat om en tjej vid namn Santigold som vi skulle kolla in. Tur jag lyssnade på honom för under den konserten började festivalen bli magisk på allvar. Intressant pop som påminner lite lätt om M.I.A. och roliga, välsynkade körtjejer som görden bisarraste koreografi jag sätt på länge. Skön musik och energifylld konsert.
Efter Santigold var det dags för Detektivbyrån som kör sina kluriga instrumental-låtar med dragspel, xylofon? och theremin upplandat med lite blippiga synthar. De får världens publikrespons och energiflödet mellan band och publik lyfter konserten ett par snäpp extra.
Efter detta blir det bara bättre och bättre. Efter en lustig avstickare med Sirqus Alfon är det dags för mer magi. Denna gång är det norska Röyksopp som vevar med trollstavarna. De får tältet att dansa och när Robyn ansluter i ett nummer exploderar publiken i eufori. Även Karin Dreijer gör ett gästspel iklädd uggledräkt. Konserten blir ett enda dans- och glädjerus.
Sedan blir det svartare magi från stora scenen när Nine inch nails med Trent Reznor i spetsen gör entré. Det är suveränt bra och det känns intimt trots den stora scenen. Hade väl personligen gärna sett att han spelat fler gamla godingar, men eftersom han ändå kör Head like a hole kan jag inte klaga.
Natten avslutas med en mycket intimare konsert tillsammans med Kite. Tyvärr är nog mina sinnen avtrubbade efter de tidigare konserterna och jag har svårt att ta in konserten. Synd, för jag tror det var bra egentligen.
Ingen dålig första dag.
Nitzer Ebb - Brewhouse 090613
Bandet Topgun agerade förband. Väldigt konstigt val då detta band inte är i närheten av att vara aktuella med något nytt. Kändes som en väldigt märklig kompisbokning. Nåja... alltid trevligt att höra deras låt Evil.
I lugnet mellan banden passade jag på att säkra en plats vid kravallstaketet. Att se NE har alltid varit en väldigt fysisk upplevelse och jag såg till att det inte skulle bli något undantag denna gång. Blåmärken är liksom obligatoriska.
NE är grymt rutinerade och tillsammans med en extra trummis bjuder de på en kavalkad av deras bästa och populäraste låtar. Dock är det inte samma energi och frenesi som i början av 90-talet. Men när bandet kör Let your body learn och hela publiken tokhoppar är det en grymt härlig känsla. Dessutom körde de min "nya" favoritlåt Blood money. De avslutar så småningom extranumren med en grym version av I give to you.
Dupont och Spark! - Klubb Mirage 090403
Det var EBM-kväll på klubb Mirage i Borås. Vi tog bussen från Göteborg och tankade några folkisar på vägen. Väl framme i Borås klev vi in i värmen på Trägår'n där Klubb Mirage huserar.
Nere i baren spelades det gamla godingar som gick bra ihop med dom billig öl som snabbt slank ner i törstiga strupar. Massor av kända ansikten och vi hann hälsa på killarna i Spark! innan det var dags för dem att förbereda showen.
Vi hade en jätte trevlig kväll i Borås och en stor eloge till arrangörerna som vågar satsa på lite mindre kända band. Skam på synthpubliken som inte sluter upp. Kul att träffa er som var där.
Eagles of Death Metal - Trädgår'n 090308
Det går definitivt att få en sämre avslutning på helgen än än konsert med amerikanska rockgruppen Eagles of Death Metal.
Men innan gruppen äntrar scenen bjuds vi överaskande på ett förband i form av gruppen Black Box Revelation. Tack vare sättningen med bara gitarr och trummor är det lätt att hitta likheter med The White Stripes. BBR känns dock både bluesigare och stökigare än sina amerikanska kollegor. Tyvärr inte så starkt låtmaterial att de engagerar mer än under ett par låtar. Fast trummisen hade en skön stil och energi på scen.
Men det är Örnarna vi alla väntar på och särskilt på sångaren, personligheten och mustaschen Jesse Hughes. När han äntrar scenen med en vit gitarr får Trädgår'n ny energi och festen börjar på allvar.
Bandet kör sin boogie rock'n'roll som har fått lite skruvade arrangemang tack vare bandmedlemmen som inte är med och spalar live. För på skiva är Eagles of Death Metal lika mycket Josh Hommes (Queens of the Stoneage) projekt som det är Jesses projekt. Live är det bara Jesse och hans mustach, även om de andra i bandet spelar tajt och ser coola ut.
En riktigt bra konsert som funkar medan det pågår. Rock'n'roll, röj och humor som skingrar vardagens slöjor åtminstone för stunden. Dessutom funderar man efteråt på om man inte skulle satsa på att odla en riktigt skön mustach.
Mr Jones Machine, Emmon, The Mobile Homes & Elegant Machinery - Synthklubben 090228
Mr Jones Machine inledde denna afton då Synthklubben i Göteborg fyllde tre år. Jonesarna var på gott humör och spralliga på scenen, men höll sig ändå från att bli Jönsarna. Musikaliskt var det skitbra och publiken var med på noterna från start. På nästan varje låt blev det allsång och festen fick en underbar start. Min ända invändning var att jag hade önskat någon låt från deras första skiva New wave. Nu blev det bara låtar från den svenskspråkiga skivan Återvändsgränd. Kul att vi fick höra ett sprillans nytt spår vid namn Skärvor. Lovade gott inför nästa släpp.
Nästa person på scenen var Emmon som hade den sprillans nya skivan Closet Wanderings i bagaget. Hon har utvecklats mycket sedan jag sist såg henne lajv. Det var bra att hon tagit in en musiker på scenen och att hon själv också tryckte på lite tangenter och spelade tamburin. Sist hon spelade var det för mycket singback och Valand-spelning över framförandet. Emmon var på strålande humör och bjöd på hennes bästa poplåtar. Nu började det rycka i benen på allvar och för min del visade det sig bli kvällens bästa föreställning.
Sedan ställde sig Stockholmsbandet The Mobile Homes på scenen, också dom var där med en ny skiva i bagaget. Men här fanns ingen som helst entusiasm eller gnista på scenen. Hela bandet gjorde ett väldigt trött intryck och luften pyste sakta ur den uppslupna feststämningen. Nog för att bandets melankoliska pop ändå inte lockar till dans och eufori, men nog kan man väl kräva att bandet åtminstone verkar tycka det är lite kul att få spela sina låtar inför publik? *gäsp*
Elegant Machinery avlsutade tillställningen och det märktes att det var ett gäng rävar som ställde sig på scenen. Sångaren förmedlar energi och knyter genast kontakt med publiken. Låtarna avfyras i blixtrande tempo och strax dansar hela Storan igen. Tyvärr har aldrig Elegant Machinery engagerat mig så att jag lyssnat på dem på skiva. Därför njuter jag inte fullt ut av konserten då jag inte kan låtarna, men jag fattar att det är ett bra lajvband som står på scenen och jag tror fansen var väldigt nöjda efteråt. Min enda invändning är att baskicken hade programmerats till ett frenetiskt. monotont stomp som inte missade en enda fjärdedels takt. Visst ger det energi till låtarna med technostomp, men använder man det i alla låtar hela tiden blir det enerverande till slut.
Summa summarum en underbar kväll på Synthklubben som fått ihop ett väldigt trevligt födelsedagskalas.
Cryo - Synthklubben 081212
På scenen är musiken lite naknare och rakare. EBM-grunderna kommer fram starkare och det tilltalade mig verkligen. Hade inte alls haft något emot om produktionen blir lite naknare på nästa skivsläpp. Torny är ett gott stöd på scenen och är den som ser till att det blir lite fart på publiken. Tyvärr var vi för få i publiken för att den där riktiga stämningen skulle infinna sig.
Stort tack till Synthklubben som fortsätter boka in lajvakter. Hoppas publiken sluter upp bättre framöver.
http://www.cryodome.com/
Fler bilder från konserten här:
http://closetfreak.fotopages.com/
Ladytron - Brewhouse 081204
Var och såg Ladytron på Brewhouse.
Portion Control - Mirage 081128
Hur den lilla synthklubben Mirage lyckades lura synthpionjärerna Portion Control till att besöka sveriges regnigaste stad har jag ingen aning om. Men jag är jävligt glad över att de lyckades!
Det var fösta gången jag tog bussen från Göteborg för att se en konsert i Borås. Klubben Mirage, som huserar på Trägårn Kök & Bar, har dock funnits på radarn ett bra tag nu efter att ha bokat flera intressanta band på sistone. När jag fick reda på att Portion Control skulle spela blev det en självklarhet att åka dit.
Aldrig trodde jag väl att jag skulle få se ett band som Portion Control på en så pass liten och intim scen. Själv konserten var egentligen inte alls märkvärdig; två gubbar, två laptops och flimmrande videoprojektioner. Musikaliskt är det spännande och bra, men själva framträdandet är rätt lamt och rätt-upp-och-ner. Inga yviga gester eller poser här inte. Men mötet är ändå magiskt då ett par legender uppträder bara någon decimeter framför mig. En upplevelse som jag tror är helt unik för Mirage.
Blir det fler sådana bokningar lär det bli fler bussresor till Borås.
Kent - Slottskogsvallen 080725
Sen när de bjuder på bra ljud, en scen- och ljusshow som är bland de snyggare jag har sett, och ett band som trots ganska många år i branshen fortfarande känns fräsht och hungrigt. Imponerande!
De gör även en bra balansakt mellan gammalt och nytt. Hardcorefansen får höra sina favoritlåtar och jag som tillhör bandets mer senkomna fans får höra mina favoritlåtar. Faktum är att jag inte drabbades av Kent-bacillen förrän Vapen & ammunition-skivan. Då äntligen började jag förstå bandets storhet. Faktum är att jag såg bandet för en herrans massa år sedan på Roskilde och tyckte det hela mest var ganska tråkigt och pretentiöst. Fast pretientiöst vinner i längden om det samtidigt är bra.
På slottskogsvallen var det klockrent och så bra som det kan bli när ett jävligt bra band ställer sig på en utescen i den varma, svenska sommarnatten och spelar för en entusiastisk publik. Tusen tack för en underbar kväll.
Thåström - Slottskogsvallen 080725
Jag hade höga förväntingar på Thåströms spelning på slottskogsvallen. Det hade varit en underbar dag med sol och värme. Kan ju inte bli bättre förutsättningar. Dessutom var det god uppslutning och glada miner i publikhavet som var en brokig skara med allt från osnutna tonåringar till rynkiga pensionärer.
Inledningen är suggestiv och mäktig. Sakta byggs musiken upp med piano, bas och trummor och så Thåström själv förstås. En fokuserad, men introvert Thåström som rör sig spastiskt och spretar med fingrar och gör märkliga rörelser med händerna. Känslan och rösten är som vanligt suverän när det gäller denna svenska rockikon.
Men det blir ingen rock. Istället bjuds vi på en blandning av visa och blues, inte sällan i långsamt valstempo. Det kommer inga distade gitarrer, ingen punk eller rock'n'nroll. För mig känns det som ett långt intro som aldrig riktigt släpper loss ordentligt. En tiger som kämpar med sitt koppel, men aldrig kommer lös.
Dock väcks Thåström ur det introverta av publikens respons och han får kontakt. Han bjuder även ganska generöst på gamla godingar som Die Mauer och Du ska va president. Samtidigt som jag inser att det är jävligt bra längtar jag efter att Chips ska dyka upp med en distad gitarr och att tempot ska höjas till samma nivå där den låg på 90-talet. För hur bra det än är så står jag och längtar efter ännu en explosiv version av Miss Huddinge centrum 1972.
Men Thåström gör som han själv vill och egentligen så inser jag att det är det som gör honom stor. Att han trots en lång karriär alltid är på väg framåt. Han bär stolt med sig en rygsäck fylld med gamla låtar, men nöjer sig inte med det som varit utan visar stolt upp var han befinner sig idag. Jag får skylla mig själv som är en nostalgisk idiot. Kan försöka skylla på att det hade varit ännu bättre på en intimare scen, inomhus med en mindre publik. Men det är jag som är konstig och Thåström som är normal och det här är ingen neråtsång.
Vive la Féte - Storan 080327
Belgiska Vive la fete bjöd på en toppenkonsert i torsdags. Bandet körde igång starkt med min favoritlåt Stupid femme och sedan ångade det bara på. Älskar deras mix av synthpop med en kitchig rockattityd. Det är snyggt och det låter jävligt bra. Trevligt också när bandets attityd ibland krackelerar och man ser att de är genuint glada över gensvaret från publiken. Bästa publiken jag har varit del av någonsin under en konsert på Storan.
Mot slutet från bandet till och med töntnumret Popcorn att låta rockigt och tungt, skumt, men mäktigt. Lämnade Storan nöjd och belåten, men ville ändå ha mer. Vore inte fel att få se dem spela på exempelvis Way out west i sommar.
Container 90 - Club Target 080314
Det blev en blöt kväll på Club Target i fredags. Alldeles för blöt för att jag skulle kunna skriva något trovärdigt om kvalitén på Container 90:s spelning. Men känslan och trycket framför scenen var grym och alla hoppade och skrålade med i C90:s oldschool EBM-låtar. En kanonkväll utan vett och sans. Fick betala ett dyrt pris dagen efter med molande skallebank. Fast det är väl precis så det ska kännas efter en kängig oldschool EBM-konsert?
Client - Pustervik 080221
Årets första konsert blev med tre snygga damer från England. Fast innan de gick på scenen skulle vi värmas upp med det lokala bandet The Kick. The Kick var verkligen en positiv överaskning som fungerade bra på scenen. Kul med liveinstrument som gitarrer och trummor. The Kick har bra material och jag hoppas verkligen de får ge ut en skiva inom det snaraste. Jag bokar min redan nu.
Sedan steg brittiskorna upp på scenen och tog över. Som vanligt i enhetlig klädsel som lagom kittlade den inneboende uniformsfetischen. Det låter snyggt och låtarna framförs med sådan precision att det nästan låter som på skiva. Detta är både bandets styrka och svaghet. Den kyliga imagen och coola framtoningen bygger lätt en mur mot publiken. Detta gör att jag inte riktigt går igång under konserten, men njuter ändå av musiken. Trevlig konsert och det kändes intimt och nära i Pusterviksbaren som var perfekt för Client. Bäst var låtarna Xerox machine och Lights go out.
Mer bilder från konserten på
http://closetfreak.fotopages.com/
Client imorgon
Äntligen är det konsertdags igen. Var länge sedan sist.
Imorgon blir det Client på Pustervik med The Kick som förband. Hoppas vi synsdär. Uppladdningen sker i baren på Delerium.
Mr Jones Machine - Club Target 071109
I fredags var det premiär för syntklubben Club Target på Henriksberg. Vid midnatt skulle MJM ställa sig på scenen och göra en uppsluppen spelning. Stämningen på Club Target var familjär och det kändes nästan mer som en firmafest än en vanlig klubbkväll.
MJM var på gott humör och kändes avslappnade och spralliga. De körde ett ganska kort set med låtar från den senaste skivan. När det körde en av mina favoritlåtar, Vår man i Stockholm, ändrades texten till Tony från Högsbo, och hela publiken skrålade med för full hals. När det var dags för den avslutande låten Psalm till döden bjöds några vänner upp på scenen för att utgöra kör. Själv var jag en av de utvalda som stod på scenen och skrålade med. Särskilt vackert var det inte, men vi hade fruktansvärt kul.
Klicka för att förstora
Det kändes som en alldeles för kort spelning och jag hade gärna hört några låtar från deras förra album också. Summa summarum var det en grymt rolig och trevlig kväll på Club Targets premiär och det är bara att hoppas att det blir fler bra band att se fram mot på deras lilla scen.