Emmon - Synthklubben 070824
Kollar efter min medbrottsling Erik, men han är inte där än. SMS:ar honom och får veta att han är på väg, men att han för tillfället är upptagen med att spy upp alkoholöverskottet från förfesten. En kvart senare dyker han upp och ser oförskämt pigg ut för att vara överförfriskad.
Herr DJ får igång publiken genom att spela And One och Nitzer Ebb. Folk börjar dansa och det är varmt och svettigt framför scenen. Scen och scen föresten... det är inte mycket till scen i Storans lilla klubblokal. Erik tycker att det ser ut som en mikrofon på ett köksbord. Fast han är lite orättvist. Den är nog stor som två köksbord.
Den förinspelade musiken börjar spela och Emma firar av ett leende och konserten är i gång. Hon dansar och sjunger sina underbara låtar. Några av oss i publiken dansar och trallar med. Stämningen är trevlig, men mottagandet är ändå lite ljum.
Som tur är för Emmon har hon väldigt starka låtar och en röst som håller bra även live. För hon gör det både enkelt och svårt för sig på samma gång. Efter ett par låtar saknar jag att det inte finns musiker på scenen som backar upp henne. Det blir väldigt kliniskt när det är singback och nerven hos ett band på scenen saknas. Emma själv är väldigt trevlig att se på, men med ett par musiker att samspela med misstänker jag att det hade kunnat bli så mycket bättre.
Bäst respons från publiken får låten Down below. Då dansar storan och vi orkar sträcka händerna över våra huvuden när vi klappar med i takten. Jag gillar Emmon och är glad att jag äntligen sett henne på scenen. Men nästa gång hoppas jag att det blir mer av allt. En större scen, mer ljus, mer volym och ett liveband. Det skulle kunna bli hur bra som helst.
Synthklubben på fredag
På fredag ska jag äntligen få se Emmon. För då kommer hon att spela på Synthklubben på Storan i Gbg. Lyckades missa hennes tidigare framträdanden i stadeni våras, men på fredag kommer jag att vara på plats.
Så nu är det bara att plugga in hennes skiva The art and the evil så man kan skråla med och dansa till hennes underbara electropop. Missa inte!
http://www.synthklubben.se/
http://www.myspace.com/emmonmusic
http://web.comhem.se/~u72655251/main.htm
Manu Chao - Way out West
Det här är inte riktigt min kopp te, men enligt alla andra den häftigaste bokningen till festivalen.
Manu har betytt mycket för världmusiken och varit starkt bidragande till att västvärlden fått upp ögonen för musik från andra delar av världen. Jag sympatiserar även med många av hans politiska åsikter och ställningstaganden. Dessutom var jag ganska förtjust i hans tidigare band Mano Negra.
Konserten har bjuder på är en riktig vitamin- och energiinjektion. Publiken dansar och studsar i takt med musiken som är bra mycket punkigare än jag förväntat mig. Dock tycker jag snabbt att det blir tråkigt att låtarna stöps i samma form. De börjar i reggaetempo och övergår efter en stund i studsande skatakt. Lite mer fantasi och variation hade jag förväntat mig.
Tycker även att det är lite skabbigt att gubben ska stå och tjoa mariuana med jämna mellanrum. Bryr mig egentligen inte ett skit om att Manu röker på ibland... men har aldrig förstått varför man skall saluföra livsstilen till andra. En aning töntigt enligt mig.
Efter Manu Chao konserten beger jag mig hemåt. The Pouges skall också spela, men jag inser att det kommer att bli en tragisk freakshow eftersom de ska visa upp den trasiga Shane MacGowan. Glad över beslutet när jag läste tidningarna dagen efter.
http://www.manuchao.net/
http://www.myspace.com/manuchao
http://www.wayoutwest.se/Manu-Chao
Primal Scream - Way out west
Problemet med band som varit med ett tag är att de ibland förlorar hungern och lusten. Istället ersätts det med erfarenhet och rutin. Det blir liksom aldrig dåligt, men heller inte så magiskt som det varit tidigare.
Det är rockbandet PS som kommit till stan och inte klubbandet. Lite synd för de är ännu bättre när de vill att folk ska dansa istället för att rocka. Bandet... eller åtminstone gitarristerna och basisten försöker ha roligt på scen och poserar med sina instument. Något som inte riktigt passar PS.. fast lite gulligt är det allt. Bobby ser mest ut att ha tråkigt och står och hänger på sitt micstativ.
Konserten har dock några magiska ögonblick där bandet får fram nerven i sin musik. Under låten Star får jag faktiskt gåshud och Bobby vaknar till liv. Även låten Swastika eyes blir mäktig med sitt kompromisslösa driv.
Jag går nöjd från konserten men det är mest av på grund av nostalgiska känslor för bandet.
http://www.primalscream.org/
http://www.myspace.com/primalscream
http://www.wayoutwest.se/primal-scream
The Hives - Way out west
Bästa konserten under hela festivalen.
Det märks att The Hives inte gjort annat än kuskat runt och spelat på varenda scen som finns på jordklotet. Självsäkerheten finns inte bara i självgode Pelle, utan hela bandet verkar vara födda till att stå på en scen.
Det är som vanligt öppet spjäll hela showen och ett sanslöst ös. Man blir nästan trött bara av att titta på sprattelgubbarna på scenen. Jo, halva bandet börjar faktiskt se ut som gubbar. Men vad gör det när de rockar skiten ur precis allt och alla.
Vi bjuds på några nummer från den nyinspelade plattan och dessa faller naturligt på plats bland bandets övriga reportoar. Synd bara att spelningen känns så kort. Jag tröttnar nog aldrig på att höra dem spela låtar som Main offender och Die, all right.
http://www.thehivesbroadcastingservice.com/
http://www.myspace.com/thehives
http://www.wayoutwest.se/the-hives
Eagles of death metal - Way out west
In på scen kommer fyra individer varav bara trummisen ser någorlunda normal ut. Frontmannen Jesse Hughes vankar fram och tillbaka på scenen som en nervös anka på amfetamin. De drar igång showen och spelar någon form av småspeedad skrevrock. Jesses röst är totalkvaddad och det låter skit om den.
Efter första numret ber han om ursäkt för den kvaddade rösten och tillägger att den inte kommer att stoppa bandet för att ge oss en bra show ändå. Han ljuger inte.
Det är svårt att inte dras med i glädjen från scenen och snacket mellan låtarna är ironsikt töntiga, men framförallt jävligt roliga.
Musikaliskt inget att hänga i julgranen... men som scenakt är det underbart. Totalt intelligensbefriat och alldeles bedårande charmigt. Jag vill se mer av örnarna av dödsmetall.
http://www.eaglesofdeathmetal.net/
http://www.myspace.com/eaglesofdeathmetal
http://www.wayoutwest.se/eagles-of-death-metal
New young pony club - Way out west
Eftersom jag sett Hellacopters vid ett flertal tillfällen välda jag bort dem för den nya bekantskapen med NYPC.
Hann dock med två låtar med Hellacopters innan det var dags att masa sig upp till tältet. Som tur är inleder de med två av mina favoritlåtar; Hopless case of a kid in denial och I'm in the band. Såg lika stabilt ut som det alltid gör när Nick Royale & Co uppträder.
http://www.hellacopters.com/
http://www.myspace.com/hellacopters
http://www.wayoutwest.se/the-hellacopters
Bandet är begåvat med en karismatisk sångerska med yviga danssteg. Hon gör sitt bästa för att få igång publiken, men lyckas bara till hälften. Bandet ser dock nöjda ut och ser ut att trivas på scenen. Under ett par låtar blixtrar det till och publiken dansar med. Tyvärr saknar bandet dock en tillräckligt bra låtlista och några av låtarna håller inte riktigt måttet. Jag är dock nöjd med deras insats och kommer att hålla koll på deras musiksläpp framöver.
http://www.wearepony.com/
http://www.myspace.com/newyoungponyclub
http://www.wayoutwest.se/new-young-pony-club
Hello Saferide - Way out west
Dagens sötaste konsert stod Annika Norlin för med hennes Hello Saferide. Iklädd någon form av sparkdräkt? och gitarr intog hon scenen.
Bakom sig hade hon ett stabilt band som till och med hade två snubbar på blås som fick agera först i slutet av konserten. Kändes lyxigt.
Annika är en scenpersonlighet det inte går att värja sig från även om hon känns både en aning nördig och småflummig emellanåt. Fast framförallt är hon genomcharmig och varm. Dessutom hade hon sällskap av ytterligare en kvinnlig scenpersonlighet i Maia Hirasawa som stundom stjäl en del av uppmärksamheten med sin härliga närvaro.
Sammanfattningsvis är konserten varm och mysig och Annika levererar sina låtar klanderfritt. Dessutom är snacket mellan låtarna ganska roligt.
Tyvärr dras helhetsintrycket ner på grund av en kass ljudtekniker. Uppenbarligen uppfattar denne inte basregistret och överkompenserar genom att höja volymen på basen så att basen helt tar över ljudbilden. Fruktansvärt irriterande.
Men jag föll ändå för Annika denna afton och får nog erkänna att jag blev kåt på både henne och Maia.
http://www.hellosaferide.com/
http://www.myspace.com/saferide
http://www.wayoutwest.se/hello-saferide
Boredoms - Way out west
Festivalen började och inleddes med bandet Bordeoms från Osaka i Japan.
Hade ingen koll på bandet innan utan visste bara att det skulle vara annorlunda.
Kliver in i tältet och möts av en kompakt ljudmatta bestående av rytmer och ojud. Inte så konstigt! Där sitter inte en trummis, inte två, utan tre stycken slagverkare som sitter vid varsit trumset och bankar skiten ur trummorna. Till höger står en flummig japan i lustig hatt och bankar på något som ser ut som gitarrhalsar. Dessa ger ifrån sig ljud som är en mix av distade gittarer och klockor.
Bandet fortsätter att banka och banka. Fast det är struktur på kakafonin och när man vant sig är det ganska fascinerande att titta på. Ibland bryter de av med lustiga skrik och lite tryckande på synthar. Det känns som konserten består av en enda lång låt, fast egentligen är det nog åtminstone ett par tre låtar.
Bäst är sista numret som mest är lik en vanlig låt i sin uppbyggnad. Den kvinnliga trummisen gör även någon typ av sånginsats som bryter av monotonin något.
Absolut inget jag skulle köpa på skiva, men det är en bra och annorlunda inledning på festivalen. Japaner kan vara galna och det älskar jag dem för. Boredoms var allt annat än tråkiga. Nu har festivalen börjat.
http://www.myspace.com/boredoms
http://www.wayoutwest.se/boredoms
Allmänt om Way out West
Vädergudarna var lite ambivalenta till festivalen. Det kom ett par rejäla regnskurar, men tack och lov hade jag regnkappan med mig så jag slapp bli kall och blöt. Tyckte lite synd om dem som valt paraplyer som skydd då dessa fick lämna ifrån sig sina regnskydd vid insläppet. Tydligen är paraplyer farliga i festivalsammanhang.
Tre scener fanns på området och lika många ställen att köpa öl, vin och mat på. Lite dåligt utbud på snabbmaten så det var tur att man ätit frukost.
Blev grymt imponerad på schemaläggningen och logistiken kring konserterna. De två stora scenerna avbytte varandra med skrämmande precision. När sluttonen klingade ut från den ena scenen började bandet spela på nästa. Fantastiskt med band som passar tider och håller sig till schemat.
Verkligen kul att Gbg fått en alldeles egen musikfestival. Får hoppas att arrangörerna tyckte det var lyckat så de gör om det även nästa år. Slottsskogen var en utmärkt plats för en festival och borde nyttjas till liknande arrangemang oftare. Bra jobbat Way out west.
De närmaste dagarna skall jag försöka skriva lite mer i detalj om de konserter jag lyckades se.
Hoppas ni som är där även idag får ytterligare en suverän festivalupplevelse.
Tankar från ett synthak
Det gör alladeles för ont i huvudet när jag rör det fort. Hoppas jag kan dämpa obehaget med en masa koffein.
Det var trevlig igår på synthaket. Erik var på gott humör och vi tjatade om det mesta.
Da DJ spelade helt ok musik och på ena väggen rullade det New ordervideos utan ljud. Märkligt att visa musikvideos utan ljud.
Synd att det var lite glest med folk, Går man dit ett helt sällskap kan man nog ha rätt kul.
Började snubbla hemåt strax före 12 men stannade vid Bishop arms vid järntorget för ytterligare öl. Sedan blev det fyllekebab och spårvagn hem.
Dags att förbereda dagens strapatser....
Dagen innan WOW
Blir hektiskt mellan spelningarna. Ska försöka klämma in Boredoms, Hello Saferide, Hellacopters, Eagles of deathmetal, The Hives, Primal Scream & Manu Chao. Blir hektiskt men det ska nog gå med några öl innanför västen.
Men jag ska börja uppladdningen redan ikväll med att dra till Synthaket och lyssna på DJ Raul när han spisar skivor. Ska bli skoj att svinga några bägare bärs.
Picknickfestivalen
Tyvärr anlände jag ganska sent och missade många band. När jag anlände spelade Äkta kärlek och spred sin softa reggae från scenen utan att riktigt tända puliken som mest satt och softade i gräset. Lika illa gick det för bandet Napoleon som ändå gjorde en ansats att få folk på fötter igen.
Det var ändå mysigt att sitta på gräset och se alla ekologiska ungdomar som satt och rökte vattenpipa eller som satt och vaggade i takt med musiken.
Strax före tio började det händ saker. Allt fler samlades framför den lilla scenen inför festivalens avslutande akt. När Navid Modiri & Gudarna äntrade scenen blev alla tokglada och började hoppa och dansa. Inte så konstigt då det var underbar energi som spreds från scenen. Nu var det fest och dans igen på apslätten och bandet levererade den ena charmiga låten efter den andra. Ett skönt sätt att avsluta nationaldagen på.
http://www.myspace.com/navidochgudarna