Johans BlandBand

Jag hade höga förväntingar på Thåströms spelning på slottskogsvallen. Det hade varit en underbar dag med sol och värme. Kan ju inte bli bättre förutsättningar. Dessutom var det god uppslutning och glada miner i publikhavet som var en brokig skara med allt från osnutna tonåringar till rynkiga pensionärer.


Inledningen är suggestiv och mäktig. Sakta byggs musiken upp med piano, bas och trummor och så Thåström själv förstås. En fokuserad, men introvert Thåström som rör sig spastiskt och spretar med fingrar och gör märkliga rörelser med händerna. Känslan och rösten är som vanligt suverän när det gäller denna svenska rockikon.

Men det blir ingen rock. Istället bjuds vi på en blandning av visa och blues, inte sällan i långsamt valstempo. Det kommer inga distade gitarrer, ingen punk eller rock'n'nroll. För mig känns det som ett långt intro som aldrig riktigt släpper loss ordentligt. En tiger som kämpar med sitt koppel, men aldrig kommer lös.

Dock väcks Thåström ur det introverta av publikens respons och han får kontakt. Han bjuder även ganska generöst på gamla godingar  som Die Mauer och Du ska va president. Samtidigt som jag inser att det är jävligt bra längtar jag efter att Chips ska dyka upp med en distad gitarr och att tempot ska höjas till samma nivå där den låg på 90-talet. För hur bra det än är så står jag och längtar efter ännu en explosiv version av Miss Huddinge centrum 1972.

Men Thåström gör som han själv vill och egentligen så inser jag att det är det som gör honom stor. Att han trots en lång karriär alltid är på väg framåt. Han bär stolt med sig en rygsäck fylld med gamla låtar, men nöjer sig inte med det som varit utan visar stolt upp var han befinner sig idag. Jag får skylla mig själv som är en nostalgisk idiot. Kan försöka skylla på att det hade varit ännu bättre på en intimare scen, inomhus med en mindre publik. Men det är jag som är konstig och Thåström som är normal och det här är ingen neråtsång.