Johans BlandBand

Från att ha varit en flitig festivalbesökare har det de senaste åren varit total stiltje på den fronten. Kanske för att man blivit bekväm på äldre dar och inte direkt prioriterar tältliv och andra festivalumbäranden. Dessutom har det på senare år känts som man redan sett det mesta och haft ett minskat intresse för nya festivalakter. Men när man såg laguppställningen till årets Arvikafestival var det dags igen. Fem år senare var det dags för festival-comeback.

Dag ett inleddes med Adiam Dymott som kändes som en mjukstart trots att det skulle vara rock. Lite valpigt, men inte helt oangenämnt.

The Sounds spelade i stekande sol och gjorde sitt bästa. Har alltid varit lite hemligt småkär i Maja Ivarsson och njöt i fulla drag av hennes poserande från scenen. Dock infann sig inte festivalmagin riktigt i den gassande solen och värmen. Rätt band, fel tid.


Min kompis hade tipsat om en tjej vid namn Santigold som vi skulle kolla in. Tur jag lyssnade på honom för under den konserten började festivalen bli magisk på allvar. Intressant pop som påminner lite lätt om M.I.A. och roliga, välsynkade körtjejer som görden bisarraste koreografi jag sätt på länge. Skön musik och energifylld konsert.


Efter Santigold var det dags för Detektivbyrån som kör sina kluriga instrumental-låtar med dragspel, xylofon? och theremin upplandat med lite blippiga synthar. De får världens publikrespons och energiflödet mellan band och publik lyfter konserten ett par snäpp extra.

Efter detta blir det bara bättre och bättre. Efter en lustig avstickare med Sirqus Alfon är det dags för mer magi. Denna gång är det norska Röyksopp som vevar med trollstavarna. De får tältet att dansa och när Robyn ansluter i ett nummer exploderar publiken i eufori. Även Karin Dreijer gör ett gästspel iklädd uggledräkt. Konserten blir ett enda dans- och glädjerus.

Sedan blir det svartare magi från stora scenen när Nine inch nails med Trent Reznor i spetsen gör entré. Det är suveränt bra och det känns intimt trots den stora scenen. Hade väl personligen gärna sett att han spelat fler gamla godingar, men eftersom han ändå kör Head like a hole kan jag inte klaga.


Natten avslutas med en mycket intimare konsert tillsammans med Kite. Tyvärr är nog mina sinnen avtrubbade efter de tidigare konserterna och jag har svårt att ta in konserten. Synd, för jag tror det var bra egentligen.

Ingen dålig första dag.

Inför en mer utförlig rapport från Arvikafestivalen bjuder jag på en underbar video med DAF.